Trams och skratt är viktiga grejer

Största möjliga koncentration, inget trams och fniss nu, ropar Yvonne Apéria och leder damerna genom en övning för benen.

Men det visar sig vara en uppmaning som hon har mycket svårt att få gehör för.
Eftermiddagssolen värmer genom fönstren i Glasgården i Asylen i Vadstena. Här är känslan nästan lite tropisk, bland palmer och höga gröna växter.
Kvällens pass har samlat tio deltagare som fattar posto bakom den långa halvcirkelformade soffan i ena änden av det gigantiska rummet.

- Håll er i, om ni behöver. Vi cyklar 15 varv med det yttre benet, fortsätter Yvonne. Och belönas med sköna skrattsalvor.

Och inget kunde ju vara mer rätt. För när Yvonne en kulen dag i vintras fick syn på ett gäng som visade parkour i hennes flöde på Instagram och tänkte att det skulle passa i Vadstena också, ja då var det både träning och glatt samkväm hon såg framför sig.
- Men killarna och tjejerna på filmerna i min telefon, de for omkring över väggar och tak och så har jag inte tänkt att vi ska göra. Vi gör inga hopp, inte ens från marken. Och vi krälar inte som grodor, för då kommer vi inte upp.

Inte en fråga

Sagt och gjort. Yvonne invigde sin väninna och granne Birgitta Fagerberg i planerna och sedan i början av mars är de igång. De delar på ansvaret och googlar fram övningar att bygga passen på.

- Jag frågade inte Birgitta, jag bara sa att när våren kommer så ska vi köra parkour för tanter. Och jag gör lika dant med tanterna. Jag frågar inte, jag säger att de ska vara med.
På en lång rad kommer damerna gåendes i myrsteg med armarna rakt ut åt sidorna.

- Det här är väl en syn för gudar, ropar Louise Jorsell. Här går vi balansgång på ett platt marmorgolv!
Det fnissas i ledet.

- Tramset ingår, säger Ingrid Ginman Nordstedt. Och det är viktiga grejer!

- Det är skratt och glädje och absolut inga krav. Man gör så mycket man kan i övningarna. Det är roligt och nyttigt på samma gång.

Yvonne Apéria har med andra ord uppnått sitt syfte – med råge.
- Vi ska ha roligt tillsammans och samtidigt göra något vettigt. Vi kör i 45 minuter, och framåt våren tror jag att det blir ett glas vin tillsammans efteråt. Kanske en pizza! Sådant är också viktigt.

Blev förälskad

Yvonne är barnskötare i grunden, men pensionerad sedan länge på grund av ryggproblem. Hon har ingen som helst träningsbakgrund, och att hon hamnade i Vadstena – ja, det var ren förälskelse.

- Jag kommer från Stockholm och trivdes där, men när dottern flyttat ut så kände jag att jag hade väldigt tråkigt. Jag ringde en släkting i Vadstena som bjudit hit mig många gånger utan att det blivit av. I samma stund som jag klev av bussen blev jag förälskad. Det här var i augusti 2012 och i november samma år hade jag flyttat hit.

Damerna samlas i ring och tar varandra i händerna. De väger på hälarna femton gånger, upp och ner, för att träna balansen. Sedan är det axlarnas tur. Birgitta visar hur träningsbandet i plast ska användas.

- Det här är bra för artrosen i armarna, ropar någon, och får genast svar.
- Artros? Jag trodde det var gäddhäng!

Afrikanska toner

Kvällens pass är över och damerna slår sig ner i soffan. Lätt röda kinder, något höjd puls och idel leenden.

- Nu har jag inte fler övningar. Såvida inte någon vill dansa cancan? ropar Yvonne och tar några steg i sin vackra, knallblå klänning.

Men dans blir det nästa vecka. Då väntar afrikanska toner, och då möts gänget på Stora torget mitt i Vadstena.
Glädje och skratt utlovas med största sannolikhet. Och säkert inte bara för dansöserna, utan också för dem som passerar förbi.
För det tycks verkligen vara som Yvonne säger:

- Det är så vansinnigt roligt att dansa och att tantparkoura oss tillsammans!

Text: Anna Lindén, Granit PR och kommunikation