Lättare träning lika bra som högintensiv under cancerbehandling

Phys Can (Physical training and Cancer) är ett samverkansprojekt mellan universiteten och universitetssjukhusen i Uppsala, Lund och Linköping. 577 patienter, varav drygt 80 personer i Östergötland, som nyligen diagnostiserats med bröst, prostata-, eller tjock- och ändtarmscancer har varit med i studien och genomgått ett sex månaders träningsprogram.

Programmet består av både styrke- och konditionsträning. Konditionspassen har patienterna kört själva medan styrkepassen genomfördes i grupp på Friskis & Svettis i Linköping två gånger i veckan.

Intervaller och raska promenader

Det är sedan tidigare känt att fysisk träning kan motverka så kallad fatigue, den trötthet som är vanlig under och efter en cancerbehandling. Nu var målet att se hur olika intensitet av träning påverkar fatigue, livskvalitet och andra cancerrelaterade utfallsmått.

– Vi visste att det är bra att träna under en cancerbehandling, men inte vilken intensitet på träningen som är bäst. Deltagarna har slumpmässigt fått genomföra hög eller låg/måttligt intensiv träning. Hälften av deltagarna fick även ett beteendemedicinskt stöd för att öka motivationen att träna, framförallt konditionsträningen som de utförde på egen hand säger Anna-Karin Ax, onkologisjuksköterska på US och doktorand vid LiU i Phys-Can.

De som var i den låg/måttligt intensiva konditionsgruppen har gått raska promenader. De i den högintensiva gruppen har jobbat med att springa intervaller. Styrketräningen har varit i stort sett samma övningar – där den högintensiva gruppen haft tyngre vikter med färre repetitioner och gruppen med lägre intensitet har jobbat med lättare vikt och fler repetitioner.

I studien undersökte man många olika parametrar hos deltagarna som muskelstyrka, kondition, oro och ångest.
– Sammanfattningsvis kan man säga att vi såg ingen skillnad. Vi kan känna oss trygga med att vi kan informera patienterna om att de kan träna både på lägre och högintensiv intensitet och ändå få positiva effekter under behandlingen, säger Anna-Karin Ax.

Var det något som förvånade?

– Hypotesen var väl kanske att högintensiv skulle ge lite bättre resultat. Jag som klinisk sjuksköterska och träffar många av de här patienterna, för oss är det skönt att veta vi kan rekommendera antingen eller. Alla patienter är ju olika, men det kan vara lättare att motivera patienter att träning på lägre intensitet räcker, säger Anna-Karin.

Sussanne Börjeson betonar att det är viktigt att när man drar igång den här typen av studier tänker på hur resultaten ska kunna implementeras i den kliniska vardagen.

– Det hade varit en större utmaning om vi fått dramatiska skillnader mellan den högintensiva och den låg/måttligtintensiva gruppen. Då hade vi tydligt behövt gå ut och säga att vi ser mycket mer positiva effekter om man tränar högintensivt.

– Visst, vi ser liten skillnad i muskelstyrka, men vårt huvudutfallsmått var fatigue, den extrema tröttheten som kan vara väldigt förlamande, för att råda bot på den behöver man inte träna högintensivt. Det räcker att hålla igång på en låg/måttlig nivå, och det känns skönt att kunna säga det.

”Troligtvis var vi för snälla”

Även när det gäller det beteendestöd som hälften av deltagarna lottades till såg man ingen skillnad i resultaten.
– Vi gissade att man behövde extra motivationsstödjande för att ta sig till träningen, att deltagarna skulle känna att ”trots att jag mår skit, trots att jag mår illa, trots att jag tappat håret ska jag träna två dagar i veckan”.

– Troligtvis så var vi för snälla, vi gav för bra stöd även till den gruppen som inte lottades till extrastöd. Gyminstruktörerna på Friskis & Svettis var väldigt positiva och såg varje person, troligen så räckte det, säger Sussanne Börjeson.

Hur har det varit att jobba med den här studien?

– Den har väldigt trevligt. Jag som har träffat många av deltagarna märker hur mycket det har betytt för dem. Kul att kunna erbjuda något som de kan göra på egen hand, som inte är mediciner, men som blir en hälsovinst för dem själva. Sen är det inte bara träningen som varit positivt, det sociala och psykiska stödet från de andra deltagarna har påverkat, säger Anna-Karin Ax.

Sussanne Börjeson: – Vi har haft personer som aldrig någonsin satt sin fot på ett gym eller haft träningskläder på sig. Att då gå och träna när man tappat håret och kanske gått upp i vikt under sin behandling – det är en stor utmaning.

Deltagarna följs upp under 10 år – men går ni vidare på något mer sätt?

– I min forskning gör jag även en hälsoekonomisk utvärdering där jag tittar på effekter och kostnader av en sådan här intervention. Kan det även vara så att vi drar ner på kostnader, att deltagarna inte behöver uppsöka lika mycket sjukhusvård, att de får färre biverkningar, mindre sjukskrivningar och så vidare?

Vi hoppas kunna visa på att det finns positiva fördelar även ekonomiskt, säger Anna-Karin Ax.
– Sen måste vi hitta en modell som fungerar i Sverige. Vi säger att det här är bra, men det mest realistiska är nog att vi rekommenderar patienterna att göra saker i sin hemmamiljö. Vi rekommenderar dem att röka mindre, äta bra, dricka mindre alkohol och även att träna under en cancerbehandling, säger Sussanne Börjeson.

Läs mer om Phys Can-studien på Uppsala universitets webbplats Länk till annan webbplats.

Text: Marcus Nyenger, Granit PR & kommunikation
Foto: Linköpings universitet/privat