Äldre i särskilt boende skulle vilja träna mer

– Min avhandling visar att främsta skälet till att äldre som bor i särskilt boende inte får möjlighet att träna är personalens tidsbrist. De flesta vill röra på sig och vara fysiskt aktiva, men behöver assistans för att kunna göra det, och därför blir det inte av.

Det konstaterar Annsofie Mahrs-Träff som just lagt fram en ny doktorsavhandling om hur äldre i särskilt boende och den vårdpersonal som de har omkring sig, ser på fysisk aktivitet. Annsofie är själv fysioterapeut i botten, och forskar samtidigt som hon har en tjänst inom vård och omsorg i Norrköpings kommun.

– Fysisk aktivitet påverkar ju välmåendet hos oss människor på så många plan. Daglig träning påverkar minnet positivt och kan fördröja eller bromsa förloppet för exempelvis demens. Vi kan förebygga fall och arbeta för att de äldre kan klara sig själva på toaletten, genom fysisk träning. Så det finns många goda skäl till att vi studerar detta för just den här gruppen, säger Annsofie.

Annsofie har använt sig av metoden deltagande observation, vilket inneburit att hon spenderat 6 veckor på fyra olika äldreboenden i Östergötland.

– I början kändes det säkert lite ovant för alla att ha mig där, men efter ett tag slappnade alla av och det blev naturligt. Det har varit väldigt givande att få ta del av deras vardag under så lång tid, berättar Annsofie.

Redan från början stod det klart att det skilde sig mellan olika personer vad man menar med att vara fysiskt aktiv. De äldre associerade fysisk aktivitet med just träning – gruppgymnastik, raska promenader och liknande. Personalen hade samma uppfattning för egen del, men trodde att det inte gällde för de äldre.

– Det fanns en fördom hos personalen att de trodde att de äldre själva mer såg på fysisk aktivitet som ett sätt att kunna klara sig själv och kanske klä på sig själv, sådana saker. Personalen trodde inte att de äldre ville eller förmådde vara fysiskt aktiva, berättar Annsofie.

Nu var det inte alla som ville träna heller, men betydligt fler uttryckte att de gärna hade gjort det om det hade varit möjligt. Tidsbristen och stressen hos personalen, var något som ofta nämndes som anledningar till varför detta inte skedde i större utsträckning.

– De som bor i särskilt boende är väldigt tacksamma för den service och omvårdnad de får, och de vill inte stressa personalen ytterligare genom att komma med fler önskemål, säger Annsofie.

Förutom den ordinarie omvårdnadspersonalen finns även fysioterapeuter till hands, som har mycket kunskap om fysisk aktivitet och träningsprogram för olika syften.

– Fysioterapeuterna har den kunskap som behövs, men har inte tid att bistå på det sätt som många äldre skulle behöva. De är mer som en slags konsulter på boendena, konstaterar Annsofie.

Den fysiska miljön påverkar också. Träningslokaler finns till exempel på vissa ställen, men det krävs att den som vill vara med på gruppträning klarar sig själv.

– När man flyttar in på ett särskilt boende hamnar man i en ganska stängd miljö. Den mesta servicen som de boende behöver kommer dit. Antingen behöver man bryta detta och se till att de boende kan ta sig ut lite lättare, eller så skulle man erbjuda träning varje vecka, precis som man erbjuder frisör eller fotvård som kommer till boendet, konstarerar Annsofie.

För att få till ett mer förebyggande arbete skulle fysioterapeuterna ha mer tid och se sin roll annorlunda. Man skulle även kunna tänka sig att ideella föreningar var mer närvarande och hjälpte till med den dagliga träningen.

– Jag tycker det mest intressanta i min avhandling är att det visat sig att fysioterapeuterna har så liten möjlighet att arbeta förebyggande med fysisk aktivitet i praktiken i det särskilda boendet. Jag hoppas att resultaten kommer att användas för att förbättra möjligheterna till fysisk aktivitet på särskilt boende, avslutar Annsofie Mahrs-Träff.

Ladda ner Annsofies avhandling Länk till annan webbplats.

Textansvarig: Sofie Drake af Hagelsrum
Faktaansvarig: Matti Leijon